Riksdagen beslöt år 1988 om ett program för effektivare användning och ersättning av el. Beslutet grundades bland annat på de förslag som presenterades i den statliga offentliga utredningen Elhushållning på 1990-talet (SOU 1987:68) från 1987.
Programmets syfte var att utnyttja den potential för eleffektivisering som är tillgänglig. Som en viktig del av programmet inrättades 1 juli 1988 ett nytt stöd till teknikupphandling, vilket var ett av förslagen i SOU 1987:68.
Syftet med teknikupphandlingarna var att utveckla eleffektiva och elersättande produkter, processer och system genom medverkan från beställare och leverantörer. Tekniska och kommersiella risker hos beställaren kunde därvid reduceras, och kostnaderna för de färdiga produkterna hållas nere, eftersom teknikupphandlingsmetoden skulle bidra till en tillräckligt stor volym för att tillverkarna skulle vara intresserade av att utveckla de nya produkter som användarna efterfrågade.
Det inrättades en enhet vid dåvarande Statens Energiverk, allmänt kallad kansliet, under ledning av Hans Nilsson, för att driva programmet för eleffektivisering.
Den första beställargruppen som startades var fastighetselgruppen eller vitvarugruppen med företrädare för HBV, HSB riksförbund, Familjebostäder, Gavlegårdarna, Förvaltaren fastighets AB, Konsumentverket och Försäkringsbolaget Skandia.
Metodiken baserade sig på erfarenheter av teknikupphandling från Byggforskningsrådet. Där hade en beställargrupp under ledning av Hans Westling ställt krav på och handlat upp hissar för befintliga flerbostadshus. Hans Westling hade utarbetat arbetssättet och doktorerade sedermera inom ämnet. Andra tongivande personer inom beställargruppen var Artur Horowitz, Konsumentverkets labbchef. Tack vare hans ingående kunskaper om teknik och företag blev framtagandet av kravspecifikationer lyckosamma. Bo Gillberg från HBV (SABOs inköpsbolag) var den tredje nyckelpersonen. Han samordnade fastighetsägarnas krav. Egil Öfverholm ansvarig handläggare på Energimyndigheten, var av helt avgörande betydelse för att driva på och stödja både beställargruppen och de projektledare som jobbade med teknikupphandlingarna. Hans Nilsson var outtröttlig när det gällde att sprida information om programmet och teknikupphandlingarna och Tommy Ankarljung gjorde stora insatser när det gällde informationsspridningen om teknikupphandlingarna.
Det tog nästan ett år av diskussioner inom beställargruppen att prata ihop sig om inriktning och arbetssätt. Flera av deltagarna var konkurrenter och inte vana att samarbeta på detta sätt. Tillverkarna var heller inte vana vid att beställarna ställde krav, men insåg efter ett tag att detta kunde vara ett sätt för dem att vinna/förlora marknadsandelar.